All right. Det förra inlägget var tänkt som ett kryptiskt "omg vad menar Chillin!??!!!?"-meddelande. Jag hade väntat mig en gigantisk folkstorm i kommentarsfältet. Snacka om Epic Fail. Nå, i alla fall visade det sig att Lotta är den enda som bryr sig. Min enda vän.

Jag ska nu bara flytta hela frickin' bloggen till en mer logisk adress: chillin.ratata.fi

its-alive.ratata.fi är från och med nu i första hand ett arkiv. Så kom ihåg att memorera den nya adressen, ändra era länkningar och ni som tatuerat in den gamla adressen i pannan, hosta upp lite cash till närmaste laserbehandling för its-alive.ratata.fi is no more.

chillin.ratata.fi fixas till lite senare idag.

Som sagt, chillin.ratata.fi

... har börjat spela ut sin roll.

Oraklet nominerade mig till ett exklusivt pris i form av en bild på en vissnande ros. Hurra. Tack, men jag fixar en egen.



Sådär. Bättre. Nu till de oundvikliga frågorna.

1. Varför började du blogga?
Jag läste bloggcitaten i ett nummer av Papper och tänkte "wtf, hur svårt kan det där vara egentligen?". Och nu sitter jag här med ett imperium. Så tydligen var det inte så jättesvårt heller.

2. Vilka bloggar följer du?
Alla i min länklista till höger, samt några andra som jag aldrig tycks komma ihåg att lägga till. Deras namn kommer för evigt att vara höljda i Mystikens Dimma.

3. Favoritfärger

Blå. Bara manliga färger. Inte rosa. Rosa är för flikkår. Flikkår e äkliga.

4. Favoritfilm
The Good The Bad and The Ugly. Eller Il Buono, Il Brutto, Il Cativo, om man vill flexa sin italienska. Jag känner ingen annan som orkat se den till slut. Men hey, det är Quentin Tarantinos favoritfilm, så...

5. Vilket land drömmer du om att besöka just nu?

Albanien. Men jag är ganska säker på att det är en mardröm.

 

Det här priset har lett hit via sarkastiska manliga bloggare. Jag vill fortsätta den trenden, alltså nominerar jag Eleonore (förlåt, Eleonore).

DESSUTOM nominerar jag axel/videotape/twoheaded boy för att han sett TGTBaTU till slut!

OCH saudade, för hon såg filmen till slut när hon var tolv!

Lite guidelines för er som är förfasade över The P-word:s nya status.

1. Det får inte ens användas i skrift av er, förutom med en välplacerad asterisk. Förslagsvis "p*mpes".
2. Vi föredrar termen "österbottning". Eller "österbottnisk finländare".
3. Om ordet "pampes" (eller i ert fall: p*mpes) nämns i en låt, får ni ändå inte säga det.

Härmed utlyser jag Pampes till Svenskfinlands N-word. The P-word.

Du har ingen rätt att säga det om du inte är en själv. För tänk efter, ni som inte är pampeser, när använde ni ordet i en positiv eller ens neutral bemärkelse senast? Exakt.

Så the P-word är som the N-word. Eller egentligen exakt. Bortsett från det där med hundratals år av förtryck och slaveri, då.

Jag har märkt en sak bland lokalbefolkningen här i Helsingfors. De kan överdriva, härma och håna vilka dialekter de vill. Åländska, västnyländska, "pampesiska", you name it.
Men så fort jag härmar deras nasala dialekt är det som om världen fattat eld. Blickarna man får säger "VAH!? Hur kan du, hur täcks du!? Du ska va tacksam att du alls får vara här ditt pampesäckel! Här, ta på dig din pampas-stjärna!"

Antagligen samma med de flesta ställens lokalbefolkningar, men man skulle ju tro att Helsingnörd skulle stå över det. Men neeeej.

På gulisjatkona råkade jag stå bakom bardisken ett tag. Tro inte att jag jobbade där, jag var bara där för att det var svalt. Plötsligt dyker en bekant upp, trycker en femma i handen på mig och säger: "En Chillin-drink! Jag vill ha en Chillin-drink!"

Så vad finns det i en "Chillin"? Ingen aning. Vad som finns inom räckhåll och ryms i en plastmugg. Men min kund var nöjd, så jag har perfekt bartender-score. Bitch.

Ett av mina trogna fans konfronterade mig i helgen. Hon gillade ett inlägg, men berättade hellre om det in person än skrev en kommentar. För hon berättade att jag minsann inte svarat på hennes kommentarer! Det är inte sant. Jag svarar alltid, om det är en kommentar värd att svara på. Förr eller senare dyker det upp en klurig liten text under ÄVEN DITT värdefulla spörsmål! Det kommer ett svar, även om det dröjer. Om det inte är en kommentar i stil med "hahaha, vad kul, läs min blogg läs min blogg läs min blogg" eller liknande.

Att svara på kommentarer är en hjärtesak för mig. Det säger jag till alla jag pratar om min blogg med. Sedan frågar de vem jag är, varför jag pratar med dem och hur jag lyckats ta in mina nio katter på tåget.

Ute i Helsingfors nattliv såg jag en man stå och inställsamt prata med ett gäng människor vid ett bord. Sedan vinkade han mot sin kompis en bit bort: "Hei, Henkka! Mennään istumaan tähän köyhien ihmisten seuraan!" Pinsam tystnad.
Det är den första gången jag sett nån faila så mycket med att tänka högt.
För ja, det är helt omöjligt att jag hörde fel.

Det här har varit en lång helg, på alla bra sätt. Förutom gulisintagningen i torsdags hann jag bl.a. idka trevlig samvaro med en del av min klass på Om'pu/Morris (NAMEDROPPANDE AV BAARÄÄ FTW!!!!). Egentligen underligt att det är så kul med ett gäng människor runt ett bord. Och vad skönt att inte behöva stiga upp på det bordet och göra bort sig. Och vad skönt att ingen ringer i en klocka och ropar "TYST! TYST!" åt en just när man byggt upp en trevlig stämning. Sitzar är kanske inte min grej trots allt.

Nåja. Så klart fick jag även min beskärda del av lustiga halv-förolämpningar, den här gången: "Men om du växt upp med en massa systrar, borde du inte ha your way with women?" Iofs kan det också ha varit ett omen.

Jag diggar för övrigt Om'pu, förutom att det är chill stämning (tills det blir för högljutt) så spelar de ofta 70-tals funk/soul i högtalarna. They win 50 internets.

Vitsi det här inlägget blev tråkigt. Min helg var ju roligare än det här.